Kriminalarkivet: Norrmalmstorgsdramat

Några minuter över tio på förmiddagen den 23 augusti 1973 kliver en maskerad rånare in på Kreditbanken vid Norrmalmstorg. Han avlossar några skott i taket och skriker på engelska att "festen har börjat".

Rånaren har tagit flera kvinnor som gisslan och hotar att skjuta dem samtidigt som polisen belägrat banken. Han skjuter mot en polisman och sårar honom i handen.

När rånaren får tala med chefen för våldsroteln, Sven Thorander, kräver han att få en snabbgående bil, fri lejd, tre miljoner kronor och att brottslingen Clark Olofsson ska friges och köras till banken.

Efter en spänd men händelselös natt väntar rånaren på att få samtliga sina krav uppfyllda. Polisen försöker i samråd med regeringen att förhala så mycket som möjligt. Clark Olofsson och rånaren talar då direkt med Olof Palme och även olika medier.

Rånaren, vars identitet är oklar, drar sig tillbaka till bankvalvet, omgiven av gisslan. Clark Olofsson uppehåller sig hela tiden i närheten och polisen misstänker att en utbrytning är nära förestående. Del 5 av 10.

När dramat pågått i två dygn förändras plötsligt förutsättningarna helt - polisen lyckas stänga in rånaren, Clark Olofsson och gisslan i bankvalvet.

Sent på söndagskvällen förbereder polisen en inbrytning där man ska använda gas för att sätta Janne Olsson och Clark Olofsson ur spel.

Efter att dramat pågått i mer en fem dygn beslutar polisen på tisdagen att göra ett nytt inbrytningsförsök. Aktionen kallas Plan K och ska påbörjas exakt klockan 21.05.

En av de stora frågorna efter dramat var hur det kom sig att några personer i gisslan så tydligt upplevde polisen och inte rånaren som ett hot under de dramatiska dagarna, Man började tala om ett psykiskt tillstånd som snart fick namnet Stockholmssyndromet, där brottsoffer solidariserar sig med brottslingen snarare än polisen.

Efter upplösningen av dramat uppstod en debatt i tidningar, radio och tv om massmedias roll under rånet och gisslantagningen.